ETT MAGISKT KLIV
Någon gång i mitten av 80-talet drog ett
gycklarsällskap genom Lidköping, med häst och vagn. Till en av
föreställningarna kom en ung ljuslockig lidköpingsflicka, som blev förhäxad...
- Det var magisk, minns hon, och bestämde
sig genast för att i framtiden ägna sig åt något liknande. När hästen tappade
en av sina bjällror tog hon upp den från marken för att ha som minne. Den har
hon fortfarande kvar, liksom den färgglada affisch som annonserade
föreställningen.
Gycklarna - ja, det var inga mindre än
Biggan och Lasse Dahlberg. Det är väl allom bekant vid det här laget att Lasse
är en av prästens tre begåvade söner, uppvuxen i Forshem. Det har gått några år
sedan han flyttade hem till Kinnekulle igen efter många år i Stockholm, där han
bl.a. gjorde program för SVT och jobbade med opera och teater som kompositör
och musiker. Han har t.ex. gjort musiken till filmen Bröderna Lejonhjärta,
samt den välkända signaturmelodin Bollibompa (" har ni sett - kanal
ett!") Och musiken till julkalendern Trolltider.
Den trettonåriga lidköpingsflickan, som
fascinerades av gycklarna så till den grad att hon bestämde sig för att bli
skådespelare, heter Hanna Bogren och är " tandläkarns tös". Det är
hon som nu har regisserat KLIV-teaterns föreställning En Midsommarnattsdröm.
Hanna har gått Skara Skolscen, arbetat med Teater Aurora i Stockholm, gått tre
och ett halvt år på teaterhögskolan i Göteborg och sedan tillhört
skådespelarensemblen vid Stadsteatern i Göteborg och Teater Bhopa.
I KLIV-teaterns lokaler på Sockerbruksgatan
i Lidköping har alltså gycklarna etablerat sig och de fortsätter sin
konstnärliga verksamhet med outtröttlig energi. Men de är så många fler nu och
har tillgång till en hel fabrikslokal. Utan Lasse och Biggan skulle denna
verksamhet inte vara möjlig. Det är dom som är själva motorn i fabriken. Eller
det bultande hjärtat om man så vill. Trots den ekonomiska snålblåsten
fortsätter de år efter år med sin musikteater, unik i länet och något som alla
Lidköpingsbor borde vara stolta över. Intresset har spritt sig som ringarna på
vattnet - snart känner alla någon som varit med i KLIV-teatern, om de inte är
med själva. Vilket blodomlopp!
Var annars träffas man så här över
generations gränserna och jobbar mot ett och samma mål?
Beundransvärt. Hur orkar de? Inte nog med
den ekonomiska osäkerheten år efter år. Det är naturligtvis en mycket stor sak
när ett helt skådespel ska uppföras. Repliker skall skrivas, musik komponeras,
människor engageras. Det är också så mycket praktiskt som ska genomföras -
väggar sonm skall målas, kulliser som skall snickras, bänkrader som skall
flyttas, kläder som skall sys. Det mesta är material som har återanvänts. Man
skall trollamycket med färg och ljus och skapa illusioner. Biggan, som designat
åtskilligavackra kläder, vet hur textila konstverk kan växa fram med hjälp av
några enkla stuvbitar som matchas i färg.
Det började med föreställningen Romeo och
Julia år 1995, vidare Canterbury Tales, Trolltider, LasseMaja och ännu en
Shakespearföreställning, En midsommarnattsdröm. Återigen med nyskriven ,
underbar musik av kompositören Lasse Dahlberg. Jag ryser av välbehag när jag
hör de inledande tonerna. Det är så vackert. Jag har kommit till Klivteatern en
dag i slutet av augusti för att bevittna en repetition. Ser både unga och gamla
på scenen och känner igen flera ansikten från de tidigare uppsättningarna - där
är Gunilla, Kerstin, Hasse, Ninni, Pernilla, Carl-Åke och många fler. Där är
min granne Ida och där självaste LasseMaja! Jag känner också igen en och annan
höna från Canterbury Tales...
Så roligt att se att dom fortfarande
tillhör denna stora, entusiastiska gycklarskara mitt i Lidköping. tala om
energi! Nu står den unga regissören Hanna Bogren där framför Kliv-ensemblen,
fortfarande lika söt som när jag lärde känna henne som liten. Den blonda
hästsvansen svänger av och an när hon studsar upp och ner mellan bänkraderna på
läktaren eller springer kors och tvärs över scenen, ivrigt gestikulerande.
Stämningen är hjärtlig och positiv.
- Känn tangon i er! ropar hon och uppmanar
herrarna att visa sin manlighet och damerna sin kvinnlighet. Puta med brösten!
Affichen som på åttiotalet berättade om
gycklarnas föreställning i Lidköping hade konstnären Torbjörn Nolkrantz i Skara
gjort. Den hänger fortfarande på Hannas vägg och påminner om den magiska
föreställning, som fick henne att välja yrkesbana. Nu har Torbjörn Nolkrantsz
gjort en ny affisch till En midsommarnattsdröm. Nog tycker jag på något sätt
att cirkeln är sluten när jag ser hans bild. Föreställer den inte en gycklare?
Text: Agneta Svanholm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar