"Jag hade inte sett filmen sedan jag var mycket liten – och då var det förmodligen i serieversion på TV – och när jag såg den igen så slogs jag av skönheten i dess styrka och självbevarelsedrift. Berättelsen om Jonatan (Staffan Götestam) och Skorpan (Lars Söderdahl) börjar i Tarkovskij-dyster sepia, och övergår i färg när de dör och hamnar i paradisiska Nangiala (miljöer delvis inspelade på Island); Jonatan, som dör först, möter sin bror när han anländer, han förklarar kort situationen som landet befinner sig i, och resten av äventyret följer med en drömsk oundviklighet utan vidare förklaringar; den bitterljuva new wave-romantiska musiken av Lasse Dahlberg och Björn Isfält vaggar oss in i ett vagt hypnotiskt tillstånd, och verkar fastna i bilderna så att vi inte kan skilja på dem. Götestam och Söderdahl är storögda och allvarsamma som bröderna, alla bitar av filmen förenas; det här är en film som vet precis vad den vill, och den är det till fullo."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar